Roll Over Beethoven
(ackompanjerande musik, klicka bilder längst ned på sidan)
En nästan sann historia
Dom hade nyss gått in i dimman i bastun. Det var Beethoven, Mozart och Paul McCartney som satt i bastun efter den goda middagen tillsammans under sitt bejublade gästspel i Stockholm under World Wide Music Festival. Dom diskuterade hej vilt om h-molldimacckordets vara eller inte vara inom den seriösa musiken. Det gick stundom hett till. Vem av dom var störst? Vem av dom betydde mest för musiken i ett framtida perspektiv? Jag får beställningar av kejsaren, framhöll Mozart. Beethoven menade att han var den förste tonsättaren som var free-lance, dvs inte behövde fjäska för kulturetablissemanget. Paul McCartney pekade på att han tillhört kvartetten som sprängdes, men som innan detta skedde sprängt alla publika och musikaliska gränser.
Salieri, som också deltagit i festivalen, stod och väntade utanför bastun beredd att kasta in handduken. Då skrålar plötsligt Paul McCartney: "Roll over Beethoven", men det hade han ingenting för. Beethoven hade nämligen redan slagit dövörat till. Mozart tyckte att låten saknade takt och ton. Vem faan skriver sånt där ? Mozart, vars fru kallade honom för Wolfie istället för hans riktiga förnamn Wolfgang, hade druckit för mycket av vinet Amadeus vid middagen och var därför på lyran......s alla strängar i ett klingande h-moll dimackord som hette duga, att kunna platsa i hans alldeles nyskrivna fuga. Hur skulle kvällen sluta?
Sålunda omtumlade av hettan, fukten, vinet och framförallt glädjen raglade dom ut ur bastun och förenades i en unison, union sång som påminde misstänkt mycket om "An die Freude". Fast Bellman som stod och tjyvlyssnade tyckte mest att det påminde om..... Fredmans epistel numro fjärton, samt en Mollbergare i pik riktad mot dörrvakten på värdshuset Ulla Winblad. Dit är dom nu på väg och ska precis göra entré. Äro vi alla välkomna in..? underar Mozart lite blygt. Euro, jorå jorå, här finns inga gränser, euron gäller för alla....tra la la la. Finns det nån legitima......... äsch ni får nog ställa er i vip-kön. Från salongsorkestern hördes diskret låten Ulla min Ulla säg får jag dig bjuda.... Här på stället bjuds dock ingen pasta utan vi säger basta.
Verkligen skönt att vi nyss fått basta, tänker Mozart, Paul McCartney och inte minst Beethoven. Som inte visste att han nyss körts över av rockfarfar Chuck Berry och Paul MCartney. Den sistnämnde kände för sin del av (särskilt i bakdelen) det i bastun nyss begagnade s k Polar-riset, som är vida berömt för sin välgörande inverkan på såväl kropp som själ för finkulturens utövare. Och dit tyckte Mozart, Beethoven och Paul Mc Cartney att de borde räknas. "I`ve got you under my skin" var en låt som dom senare under kvällen testade salongsorkestern med. Fast då hördes inte nåt h-moll-dim-ackord och det var kanske tur. Inte heller Eine Kleine Nachtmusik fick avnjutas när aftonen övergick i natt. Men alla var ändå så ense.....så ense.... om att musiken ädla känslor föder.
Vi avslutar med musik som bara understryker sanningshalten i storyn ni nyss tagit del av. (Klicka i bilderna och hör sen!)
